En liten text med tankar. Inte en profetia på något sätt, men den kan vara värd att minnas när ni följer utvecklingen under de närmaste veckorna.
Först.
Vad är målet just nu?
Samma som alltid, att uppfylla sina väljares krav och säkra makten.
För MP innebär detta en koalition med Alliansen med bibehållet väljarstöd, för Alliansen handlar det helt enkelt att hitta ett stödparti som väljarna är villiga att acceptera.
Detta kan göras antingen genom att hitta en lämplig sammarbetspartner, eller genom att ändra på hur väljarna ser på saken.
Det allra första som hände, redan på valnatten, var en rad utspel om vem som hade ansvaret för att se till att SD inte fick något inflytande. Det gjordes för att få en så bra förhandlingsposition som möjligt.
De röd-gröna försökte pressa Reinfeldt som i sin tur försökte lägga över en del av ansvaret på miljöpartiet genom att sträcka ut handen till dem.
Samtidigt påbörjade MP det långsamma arbetet för att möjligöra ett allians sammarbete genom att paradoxalt nog blankt säga nej till Reinfeldt. För alla som läst Fexeus kapitel om ”åsikts akido” är det bekant, det bästa sättet att ändra någons inställning är nämligen att börja med att hålla med dem för att senare lägga fram de rationella argumenten (se nedan).
På måndagen börjar Wetterstrand dra åt vänster medan Eriksson drar lite åt höger så att man täcker upp alla baser. Man konstaterar att man ”vägrar bli ett stödparti” som inte alls innebär att man inte tänker stödja alliansen (ett stödparti är ett parti som röstar med regeringen utan att ha ministerposter till skillnad från ett regeringsparti). I princip innebär att de sätter ut sin prislapp på ett eventuellt sammarbete. Detta poängteras för väljarna (argument 1).
Retoriken om ”ansvar” skruvas återigen upp och man poängterar att Reinfeldt inte tagit kontakt för att flytta fram sin förhandlingsposition.
(Nu övergår vi till framtid istället för vad som redan hänt)
Samtidigt försöker man bjuda in till gemensamma samtal med alla partier om hur man vill lösa situationen. Detta är givetvis oerhört viktigt då brottet med de röd-gröna måste göras på ett delikat sätt. Att kunna visa på att möjligheten till blocköverskridande sammarbete havererat för alla utom just MP gör att man kan ställa sig i positionen man vill vara, dvs ”Antingen stödjer vi Alliansen eller så blir SD vågmästare” vilket ytterligare kommer att vända över väljarna (argument 2).
Reinfeldt är under tiden helt tyst, antagligen på grund av diskussioner med övriga Regeringspartier (Maud är antagligen inte alls glad över utvecklingen) och kanske för att komma på ett lämpligt utspel för lite mer press på MP.
Om ett par dagar tystnar dock de retoriska attacker och samtalen påbörjas på allvar. Kanske först med röd-gröna som helhet innan detta kollapsar men till slut med MP.
MP kommer i detta läget givetvis att försöka krama ut maximallt ur ett eventuellt sammarbete (argument 3 till väljarna), vilket de måste lyckas med för att undvika den svekdebatt som kommer att uppstå.
Alliansen kommer att räkna på hur många silverpengar man måste betala Judas och fundera över om det verkligen är värt den politiska uppoffringen. MP har som morot makten och som piska svekdebatten i förhandlingarna. Alliansen har som morot möjligheten att undvika att göra SD till vågmästare och som piska de politiska uppoffringarna MP kommer att kräva.
Det är ytterst upp till Reinfeldt att avgöra om det är värt det!
Om ja ser vi en blå-grön politik nästa mandatperiod.
Om nej kommer Reinfeldt vara i den position han behöver inför sitt minoritetsregerande.
Han kommer att konstatera ”att alla andra möjligheter till sammarbete är uttömda” (sant) och att inget annat val finns än att påbörja ett regerande som minoritet, givetvis utan SD’s inblandning.
Det är i det här läget Jimmie Åkesson kommer in på scenen efter lite träning av mästerpolitkern Pia Kjaersgård. Åkesson kommer ha ett mycket saftigt förslag till Reinfeldt. I utbyte mot några marginella små smulor, t.ex. en översyn av alliansens försörjningskrav för invandrare eller FP’s krav på svenskt språktest så kommer SD lydigt att rösta med Alliansen under mandatperioden.
Annars kommer man göra Reinfeldts liv till ett helvete och försöka tvinga fram ett nyval som troligtvis gagnar SD mer än något annat parti. Dvs politiskt kaos.
Om olivkvisten accepteras blir SD ett så kallat ”tyst stödparti”, dvs de röstar med alliansen utan något egentligt avtal och utan några tillgodosedda krav. Samtidigt har man precis som Danskt Folkeparti givetvis möjligheten att friskt kritisera väl valda saker som regeringen beslutar samtidigt som man kan skylla på de rödgröna. Man har tid att organisera sig, samla sina krafter och bör växa (kanske till och med fördubbla sin storlek) i nästa val genom att peka på det passiva inflyttande man haft. Väl cementerad i svensk politik med en ~8-10 % av rösterna och en lungn och ansvarstagande mandatperiod i riksdagen så är man redo att repetera processen, för ett något högre pris givetvis, 2014.
*Ovanstående är givetvis mina tankar om det hela och vad som helst kan ju egentligen hända.
